Ostindia
År 1731 bildades Svenska Ostindiska Companiet. Under de följande 80 åren skulle företaget svara för import av betydande mängder te, siden kryddor, porslin med mera från Kina och Sydostasien.
Efterfrågan på exotiska varor från Kina bidrog till att man i flera europeiska länder under 16- 1700-talen grundade Ostindiska kompanier. Till Sverige kom turen 1731 då Svenska Ostindiska Compagniet bildades med säte i Göteborg. Initiativtagare var den skotske köpmannen Colin Campbell (1686-1757) tillsammans med svenskarna Nicolas Sahlgren (1701-1776) och Henrik König (1686-1736). Efter att Campbell lärt känna Sahlgren i Holland var det den senare som kom att dra upp riktlinjer och organisation för företaget samt sälja in idén till svenska politiker. König å sin sida fick representera utländska intressenter då deras involvering i kompaniet väckte viss misstro hos den protektionistiskt sinnade svenska regeringen.
De utgående lasterna på kompaniets fartyg bestod till största delen av järn och trä. Merparten av detta såldes i spanska Cadiz i utbyte mot silverpiastrar vilket var gångbar bytesvaluta i Kina. Uppköpen gjordes sedan huvudsakligen i Kanton där skeppen fylldes med te, siden, kryddor, porslin med mera. Vid återkomsten auktionerades lasterna ut i Göteborg och köptes till stor del upp av handelsmän från Holland, Tyskland och Frankrike. Under sin verksamhet nyttjade kompaniet 37 olika skepp. Den store fartygskonstruktören var Fredric Henric af Chapman (1721-1808) och en stor del av skeppen byggdes vid Klippan i Göteborg eller vid varv i Karlskrona och Stockholm.
Två år efter kompaniets grundande, 1733, kunde den första ostindiefararen, Fredericus Rex Sueciae, ankra upp i Göteborg och lossa sin last av te, siden, porslin, kryddor och andra exotiska varor. Med på båten fanns även några flaskor punsch - en dryck som nu för första gången kunde avnjutas i Sverige, på en bjudning hemma hos Sahlgren.
Nicolas Sahlgren var också en av dem som kom att göra de bästa affärerna med kompaniet, mycket på grund av att han kombinerade privat järnexport med kompaniets utresor. Sahlgren hade lärt internationell handel och skapat ett värdefullt kontaktnät redan i ungdomen då han studerade i Holland, England, Tyskland och Frankrike. I Holland hade han lärt känna den då unge Jonas Alströmer med vilken han förenade sina handelsintressen. Ytterligare förening mellan familjerna skedde då Alströmers söner August och Claes gifte sig med Sahlgrens döttrar Anna Margaretha och Sara Catharina. Därtill kom äldste sonen Patrik Alströmer att gå in som delägare i den Sahlgrenska handelsfirman.
Nicolas Sahlgren kom att lägga stora delar av sin förmögenhet på vetenskapliga och välgörande ändamål. Han var bekant med Linné och var dennes värd i Göteborg på Västgötaresan 1746. Flera av linnélärjungarna erbjöds också plats på kompaniets skepp för att komma ut på sina, många gånger världsomspännande, expeditioner. Sahlgren donerade därtill stora summor till Vetenskapsakademien för främjande av jordbruk och lanthushållning samt grundade det Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Mot 1700-talets slut blev kompaniets tidigare så lönande verksamhet allt mindre vinstgivande. En bidragande orsak var att Holland och England införde kraftiga restriktioner och förbud mot import av Svenska Ostindiska Compagniets varor. Därtill kom ökande skattepålagor i Sverige från 1800 och växande skulder i Kina. Efter samråd med regeringen sammankallade direktionen en bolagsstämma som upplöste Svenska Ostindiska Compagniet 1813. Efter 82 år var historien för ett av landets genom tiderna mest lönsamma företag över.
Den mest bestående effekten av kompaniets verksamhet var nog ändå de vetenskapliga landvinningar som gjordes under resorna, den kinainspirerade arkitekturen samt ökande kunskaper inom skeppsbyggeri, navigation och fjärrhandel.
Läs mer...
Senast uppdaterad:
2023-06-09 07:36
Har du en synpunkt eller fråga om webbsidan?
Dela gärna denna sida via:
