1700-talets penninghistoria
Kilotunga kopparplåter och kopparmynt som är silvermynt ä 1700talets penninghistoria är både spännande och komplicerad.
De långa och kostsamma krigsåren under Karl XII:s regering utsatte den svenska statskassan för mycket hårda påfrestningar. Från 1715 blir penningpolitiken närmast desperat i sin strävan att få fram medel till den skälvande stormaktens krigföring. Kungens rådgivare Georg Heinrich Görtz (1668-1719) kom nu att få ett starkt inflytande på utvecklingen. Det mest slående resultatet i försöken att lösa problemen var de mynttecken eller nödmynt som började utges 1716. Mynttecknen på ca 5 gram i koppar gavs ut i valören 1 daler silvermynt och motsvarade värdet av ett plåtmynt om drygt 7,5 hekto koppar. Genom en omfattande indragning av ordinarie koppar och silvermynt lyckades man, trots att över 40 miljoner mynttecken slogs, hålla inflationen under någorlunda kontroll.
De ovannämnda plåtmynten var en i våra ögon högst märklig form av mynt vilken präglades mellan 1644-1776. Mynten utgjordes av valsade kopparplåtar, på upp till nära 20 kilos vikt, vilka stämplades i varje hörn samt på dess mitt. Värdet angavs i daler silvermynt vilket motsvarade myntets kopparvärde i silvermynt. Orsaken till att dessa till synes otympliga mynt präglades var att underlätta mynthanteringen och undkomma den stora mängd kopparmynt i små valörer som var i bruk. Antalet präglingar minskade med de höga valörerna och packningen av mynt vid bland annat export underlättades. Formen för plåtmynten hade dessutom redan från tidigt 1600-tal använts vid svensk kopparexport.
Året efter Karl XII:s död, 1719, avrättades Görtz för landsförräderi och myntväsendet återställdes till tiden före 1715. Nödmynten drogs in till halva sitt åsatta värde och flera ompräglades till 1-ören.
Frihetstiden kom att innebära en stark ekonomisk tillväxt för stora delar av landet. Emellertid drabbades man av en kraftig inflation orsakad av hattpartiets krigspolitik och ett förlustbringande stöd till den inhemska industrin. En betydande del av utgifterna kom nu att täckas med en, från 1726, ökande sedelutgivning i syfte att slippa försämra myntvärdet. En överutgivning av sedlar ledde till tvivel på deras värde och en ökande vilja att inlösa dem mot metallmynt. För att motverka denna ström av inlösningar förbjöd man 1745 inlösen av sedlar mot mynt och Sverige hade i realiteten fått en pappersmyntfot.
För att råda bot på oredan genomförde Gustav III en, av finansminister Johan Liljecrantz (1730-1815) planerad, omfattande myntrealisation 1777. Sedlarna inlöstes nu till halva sitt värde i silver. Landet införde silvermyntfot. Riksdalern indelad i 48 skillingar blev huvudmynt, även om öresmynt fortsatte att präglas där 4 öre motsvarade 1 skilling. I samband med myntrealisationen infördes nya inlösbara sedlar. Då förtroendet för de nya sedlarna var stort dämpades rusningen efter de nya silvermynten.
Under 1790-talet blev bristen på skiljemynt uppenbar och Riksgäldskontoret, som redan utgav sedlar, började nu prägla en form av polletter med valörerna ½ eller ¼ skilling. Myntrealisationen hade emellertid inte skapat en balans mellan rikets in- och utgifter och inflationen gjorde sig allt mer märkbar, i synnerhet i samband med det ryska kriget 1808-09. Sedelutgivningen ökade, sedlarna blev åter oinlösliga och man återgick till pappersmyntfoten. Metallmynten blev allt mer sällsynta i riket och resande klagade till och med över att de hade svårt att finna kopparmynt till grindslantar.
Läs mer...
Senast uppdaterad:
2017-03-06 12:01
Har du en synpunkt eller fråga om webbsidan?
Dela gärna denna sida via:
